Välkommen!

Välkommen!

onsdag 22 maj 2013

Femtonde delen av min Jorvik serie!:)

                                                               JORVIK - DEL 15
- Så, Sofia är den utvalda alltså. sa May och tittade på Elizabeth. Elizabeth hade svimmat och May hade hällt vatten i hennes ansikte och när hon vakna var hon blek.
- Precis och hon har alla krafter som de andra Soulriderna har. sa Elizabeth.
- "De andra Soulriderna"? citerade May.
- Ja, hon är också en Soulrider men vet det ej. sa Elizabeth.
                                                                        ¤
Vi vaknade och såg Silverhope och Goldstar med röda ögon. Vi hade kommit försent. Allt vi gjort var förgäves. De hade blivit Mörkerhästar.
- Neeeej!!! ropade Justin.
- Silverhope! sa jag och började gråta. Svarta Tjejen kom in i rummet och hoppade upp på Silverhope och tittade på oss.
- Han är min nu!! Jag kommer att ha han vid slaget om världen! Han är MIN!! sa Svarta Tjejen triumferande. Två män höll oss och tvingade oss att titta på våra hästar. Justin kokade av ilska. Jag snyftade och Justin tittade frågande på mig. Mina ögon började glöda. Jag tittade på mina händer och de började lysa. Jag gjorde något, sen blev det ett vitt ljus. Jag trodde att jag hade dött, sen kom synen tillbaka. Nästan alla log förstenade och några hade händerna för ögonen. Visa hade svimmat. De enda som inte hade blivit skadade var hästarna, Justin och Svarta Tjejen.
- Du är alltså den utvalda lillen. sa hon.
- Ja, det är jag visst. sa jag och reste mig. Det kom ett svart sken ur Svara Tjejens hand som skulle träffa mig om jag inte hade gjort konstigt nog en vit sköld av ljus som sedan avtog. Svarta Tjejen stog kvar på benen sen sköt hon igen och jag gjorde samma sak fast med ett vit ljus. Jag visste inte hur jag gjorde det, jag bara kunde det. Svarta Tjejen föll och jag ramlade. Justin sprang fram till mig och skakade mig, kramade mig och, för första gången, kysste mig på pannan. Jag vaknade och Justin hjälpte mig att resa mig upp. Jag sprang fram till Silverhope och tog upp hans huvud, för han hade också ramlat, och tittade ilsket på mig. Jag kramade honom för att han var oskadad. FORTSÄTTNING FÖLJER...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar